outintheblue

Med tonerna av självaste bob dylan i vår närvaro ligger vi här i Heathrow, london, på en heltäckningsmatta vid ett hisschackt, där förmodligen flera tusen andra backpackers har legat före vår tid. Vi befinner oss troligtvis på heathrows bästa undangömme, vi har tagit oss två trappor upp ovanför den "vanliga" våningen. Här har vi både el till datorn som Björn har tagit med, enskildhet, värme och helt sanslöst nog också trådlöst internet. Just nu tror jag inte att vi kan hitta ett bättre "kryp in" i denna annars sterila, kalla och tråkiga flygplats. Trots detta ligger vi nu ändå här på den gråfläckiga lite äckliga heltäckningsmattan från ett mycket tidigt årtal och funderar på hur vi ska döda de resterande 15 timmarna som vi har kvar på flygplatsen. Vi har redan lyckats döda sex timmar av dessa totalt 21, med ren glädje, spänning och lite film. Men den exaltism vi tidigare erhålligt känns nu som bortblåst och rastlösheten som tidigare var ett faktum börjar övergå till ett mer tröttsamt "vad ska vi göra nu i 15 timmar"?

Halåå där, nu fick calle tydligen lite skrivkramp och slängde istället över datorn till mig.
Såååå..
Det första jag vill säga är att vi båda mår bra och att jag har en positiv känsla inför den här resan.
Det andra jag vill säga är att jag har lite ont i rumpan. Vi har nämligen suttit konstant hela dagen.
Det sista jag vill säga och klargöra är att Alex Schulman inte är någon ond människa. Visst, han har kastad mycket skit på folk och ibland kanske varit lite väl hård. Men innanför det där hårda och vassa skalet är han nog bara en ömsint man med en liten skruvad och förvirrad hjärna. Jag och Calle lyssnade på hans sommarprat på flygresan hit. Det var bra. Han pratade om känslor, kärlek och skam. Jag tror vi båda blev aningen berörda.

Slutligen vill jag bara tacka Föräldrana Duvdahl som bjöd på mat och körde oss till trondheim. Jättesnällt!
Och till min egna mor vill jag hälsa att mini-apan har det bra. Han är med mig nu och ska få sig en banan snart. :)